Energi, djur och etik i den postfossila ekonomin

Text: Tor Malm, disputerad växtekolog. Ursprungligen publicerad i gruppen Människans dagar (Facebook)

Tor Malm skriver en civilisationskritisk essä om energi, djur och etik i den postfossila ekonomin, som vi fått lov att återpublicera. “I ett nedväxande samhälle blir energin inte en moralisk fråga utan ett materiellt villkor. När endast solens flöden och biologiskt arbete återstår upphör valet: jordbruket måste ge mer energi än det förbrukar, annars upphör det. Djurhållningen är i det läget inte ett uttryck för preferenser, utan för tvingande nödvändighet. Där maskiner och fossila bränslen inte längre finns kvar tar djurens muskelkraft och deras förmåga att omvandla gräs till livsmedel över. Det är inte en etisk hållning utan en systemekologisk anpassning till den värld som blir när de fossila reserverna är tömda.”

En ekologisk nödvändighet, när oljan sinar? När människan i slutet av detta århundrade åter blir beroende av solens direkta flöden kommer jordbruket att återta sin plats som samhällets energiska grund, skriver Tor Malm. Foto: Marie Svärd

Två vägar inom civilisationskritiken

Det finns en tendens i samtiden att göra jordbrukets framtid till en moralisk fråga, som om vi kunde rösta bort termodynamiken. Den vegan som kräver djurfrihet och den regenerativa bonde som vill reintroducera det integrerade familjejordbruket med betande djur står båda, paradoxalt nog, på samma sida av den större konflikten: de är båda civilisationskritiker. Båda ser att industrialismen har gjort maten till en vara beroende av fossil energi, att det moderna jordbruket utarmar jorden, och att det globala livsmedelssystemet inte kan överleva utan billig kol och olja. Skillnaden ligger inte i analysen av predikamentet, utan i slutsatsen om vad som följer av det.

Den veganska civilisationskritikern föreställer sig ett framtida samhälle som lever enkelt, kanske på förindustriell nivå, där människan klarar sin försörjning utan att använda djur. Det är en vision präglad av etisk konsekvens och materiell återhållsamhet: ett moraliskt återställande av människan som icke-våldsam deltagare i biosfären (Naess, 1989; Rolston, 1988). Den regenerativa bonden å sin sida utgår från samma grundläggande oro men betonar energins obönhörliga logik: i en värld där allt arbete måste hämtas ur sol, vatten och muskelkraft blir betande djur oumbärliga för själva metabolismen i landskapet och samhället (Smil, 2017; Murphy et al., 2011).

Skillnaden handlar inte om etik utan om energi. I ett samhälle utan fossila bränslen blir detta pris avgörande. Betraktas jordbruket genom EROI – Energy Return on Investment – framgår snabbt att det inte är markytan som begränsar människans tillgång till föda, utan energin per arbetstimme och insats. En åker med hög avkastning men stor energiinsats är mindre uthållig än ett beteslandskap med låg avkastning men positiv nettoenergi (Hall, Lambert & Balogh, 2014; Sers & Victor, 2018).

I Sverige, där ängs- och betesmarker utgör omkring tolv procent av den brukade ytan men endast en bråkdel lämpar sig för spannmålsodling, blir detta uppenbart (Jordbruksverket, 2022). Dessa marker kan inte föda människor direkt, men genom idisslare omvandlas solenergin till livsmedel, gödsel och biologisk mångfald – med mycket låg energiinsats.

Både den etiska veganen och den regenerativa bonden är överens om diagnosen: den industriella livsmedelsapparaten har nått sina gränser. Skillnaden är hur man förstår vägen därifrån. Den förra tror att människan kan moraliseras bort från våldet mot naturen; den senare tror att hon endast kan ekologiseras bort från det. Att leva utan att orsaka lidande är ett mänskligt ideal, men i biosfären är lidandet inte ett brott utan ett villkor för kretsloppet. Att försöka skapa ett system utan denna dynamik är att försöka skapa liv utan död, vilket i förlängningen är en form av teknologiskt messianism.

Den regenerativa positionen bygger i stället på en materiell etik: ett erkännande av att vi aldrig kan frigöra oss från beroendet av andra arter men att vi kan göra det ansvarsfullt och med minsta möjliga lidande. Djurhållningens försvar är därför inte ideologiskt utan ekologiskt och energetisk. Det har sin grund i teromdynamiken.

Energi, arbete och den fotosyntetiska ekonomin

Alla mänskliga samhällen före den fossila revolutionen levde på solens årsvisa gåvor. Allt från de egyptiska pyramiderna till den kinesiska muren, från de romerska akvedukterna till de nordiska stenkyrkorna, byggdes med hjälp av energi som ytterst härrörde från fotosyntesen – genom spannmål, trä, dragdjur och mänskligt arbete. De var solbaserade civilisationer i bokstavlig mening, där varje sten som lyftes och varje tegel som brändes betalades med biologiskt arbete och tid (Smil, 2017; Wrigley, 2010).

Under de senaste 250 åren har denna ordning förskjutits. Under första halvan av 1900-talet levererade olja, gas och kol upp till hundra energienheter för varje insatt (Hall, Lambert & Balogh, 2014). Det enorma nettoenergiöverskottet frigjorde arbetskraft, gjorde konstgödsel möjlig och skapade illusionen av effektivitet som än i dag präglar hela livsmedelsapparaten (Smil, 2017). 

Samma studier visar att samhällets genomsnittliga EROI nu närmar sig 10 : 1 och i vissa sektorer 5 : 1 (Murphy et al., 2011; Sers & Victor, 2018). Det innebär att en allt större del av den totala energiproduktionen måste återinvesteras för att systemet ska kunna upprätthållas. I takt med detta krymper den del som återstår för kultur, välfärd och livsmedel. Jordbruket, som är beroende av energi i varje led – från konstgödsel till transport – blir därmed en av de första sektorerna att drabbas.

I Sverige står jordbruket för endast två till tre procent av den totala energianvändningen, men eftersom nästan allt är importerat fossilt bränsle blir sårbarheten oproportionerligt stor (Energimyndigheten, 2023). När energin inte längre är billig måste varje kalori livsmedel vägas mot den energi som krävs för att producera den.

När människan i slutet av detta århundrade åter blir beroende av solens direkta flöden kommer jordbruket att återta sin plats som samhällets energiska grund.

Här återvänder djuren som nyckelaktörer. Idisslare gör det människan inte kan: de samlar in solenergi från cellulosarik biomassa och omvandlar den till protein, fett och gödsel. I nordiskt klimat, där den korta växtsäsongen och den höga nederbörden begränsar åkerbruket, är detta särskilt betydelsefullt. Enligt Jordbruksverket (2022) utgör ängs- och betesmarker omkring 450 000 hektar produktiv mark i Sverige som inte lämpar sig för spannmål men som kan ge hög biologisk avkastning genom betesdrift.

Men det handlar inte bara om perifera ängsmarker utan om vallen, gräsmarken, som själva motorn i ett postfossilt jordbruk. I äldre agrara traditioner betraktades ängen som åkers moder. Den långliggande vallen var inte en restmark utan själva grunden för jordens fruktbarhet. Genom att låta marken vila under gräs uppbyggdes mull, kväve och mikrobiellt liv som gjorde kommande skördar möjliga. Denna kunskap har i stor utsträckning gått förlorad i den moderna diskursen, där spannmål och baljväxter framställs som jordbrukets egentliga centrum medan gräsmarken reduceras till marginalresurs för animalieproduktion. I verkligheten gäller det motsatta: även den bästa åkermark behöver vall i växtföljden för att bevara struktur, näringsbalans och kolhalt (FAO, 2020; Röös & Karlsson, 2021; Montgomery, 2017). Utan fleråriga gräs bryts markens mikrobiella nätverk ned, erosionen ökar och den biologiska kvävecykeln avstannar (Bardgett & Wardle, 2010). Den extensiva vallen är därför inte ett hinder för produktivitet utan dess förutsättning. I ett långsiktigt perspektiv kan inget jordbruk bestå som inte med jämna mellanrum återförs till gräsets rytm och fotosyntesens långsamma ekonomi.

Med konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel har den industriella civilisationen tillfälligt frigjort sig från denna rytm. På samma fält kan höstvete följas av höstvete, år efter år, utan synbar utmattning. Men denna produktivitet är köpt på kredit. De konstgjorda flödena av kväve och fosfor upprätthåller en illusion av bördighet samtidigt som markens biologiska väv gradvis bryts ned (Montgomery, 2007; FAO, 2015). Mikroberna utarmas, maskar försvinner och den organiska substansen förbrukas snabbare än den återbildas. På sikt blir även de mest bördiga jordar sterila substrat som endast kan hållas vid liv genom fortsatt kemisk stimulans. Det moderna jordbruket har därmed förvandlat sin egen förutsättning till förbrukningsvara: matjorden har blivit en ändlig resurs. Som UNEP (2020) konstaterar förlorar världen årligen omkring 24 miljarder ton fruktbar jord genom erosion, försaltning och överexploatering – ett långsamt men bokstavligt självförintande av den grund som civilisationen vilar på.

Studier från FAO (2020) och Teague et al. (2016) visar att välskötta naturbeten kan binda upp till ett halvt ton kol per hektar och år och samtidigt leverera ett EROI-värde på mellan 8 och 10 : 1. Spannmålsodling med konstgödsel ligger i jämförelse kring 3 : 1 (Karlsson & Röös, 2020), medan växthusproduktion av grönsaker ofta understiger 1 : 1 – energiförlust.

När energin sinar återkommer arbetet som fysisk verklighet. Den moderna människan är van vid att maskiner, gödsel och transporter gör det tunga arbetet osynligt. I ett samhälle med låg EROI blir varje arbetstimme en resurs som måste användas sparsamt. En flock får på naturbete utför dygnet runt arbete som annars skulle kräva mänsklig eller maskinell energi: ogräsrensning, nedtrampning av växtmassa, spridning av näring och produktion av mat.

Till skillnad från torra regioner som Kalifornien är Sverige ett vattenöverskottsekosystem. Nederbörden överstiger avdunstningen i större delen av landet (SMHI, 2023). Regn som faller på betesvallarna behöver inte pumpas, lagras eller distribueras – det är redan en del av systemets naturliga energi. Därför är vattenförbrukningsargumentet, så ofta använt mot animalieproduktion, i nordisk kontext närmast irrelevant.

I ett nedväxande samhälle blir energin inte en moralisk fråga utan ett materiellt villkor. När endast solens flöden och biologiskt arbete återstår upphör valet: jordbruket måste ge mer energi än det förbrukar, annars upphör det. Djurhållningen är i det läget inte ett uttryck för preferenser, utan för tvingande nödvändighet. Där maskiner och fossila bränslen inte längre finns kvar tar djurens muskelkraft och deras förmåga att omvandla gräs till livsmedel över. Det är inte en etisk hållning utan en systemekologisk anpassning till den värld som blir när de fossila reserverna är tömda.

Etik och lidandets ekologi

Den moderna människan är den enda art som reflekterar över sitt intrång i den levande världen. Det är ett tecken på medvetande, men också på förvirring. Vi har börjat betrakta naturen som ett moraliskt objekt utanför oss själva och därmed förlorat känslan för vår egen plats i dess kretslopp. I verkligheten finns ingen yttre ståndpunkt. Vi lever i biosfären och av den, och varje handling – att äta, bygga, värma sig innebär ett intrång i något annans liv.

Allt liv lever på liv. Varje art existerar genom att tränga undan, konsumera eller omforma andra arter. Även den mest varsamma växtodlare utrotar mikrober, sorkar och insekter, och varje plogtag dödar tusentals organismer i jorden (Montgomery, 2017). Lidandet är alltså inte en moralisk anomali i naturen utan en förutsättning för dess metabolism. Det är genom dessa ständiga energiöverföringar mellan livsformer som kretsloppet upprätthålls.

Djurindustrin har däremot förvandlat lidandet till en produktionsfaktor. I de industriella stallen har det naturliga lidandet ersatts av mekaniserad förnedring, där levande varelser reduceras till maskiner. Ingen som förstått detta försvarar systemet. Men att fördöma industriell djurhållning är inte detsamma som att fördöma alla former av djurhållning. Att likställa betande kor i sörmländska hagar med hoptryckta grisar i en fönsterlös hangar är att missa både skalan och sammanhanget.

Aldo Leopold (1949) skrev att “en sak är rätt när den bevarar integriteten, stabiliteten och skönheten i den levande gemenskapen”. Det är en etik byggd inte på abstrakta principer utan på ekologisk helhet. Arne Næss (1989) utvecklade samma tanke i sin djup-ekologi: att människan har ansvar inte för enskilda individer, utan för hela biosfärens välbefinnande. Lidandet är därmed inte något som kan avskaffas, utan något som måste hållas inom naturens proportioner. En räv som tar ett lamm, eller en människa som slaktar en ko, begår inget moraliskt brott så länge handlingen sker inom det ekologiskt nödvändiga. Brottet uppstår först när lidandet institutionaliseras och multipliceras, när döden blir industri.

I välskötta betessystem är lidandet begränsat och begripligt. Djuren lever sina liv i en trygg miljö, de slipper svält, parasiter och rovdjur och de återför näring till marken som i sin tur föder nytt liv. Om slakten sker på gården, utan stress och transporter, kan döden vara snabb och relativt smärtfri. Enligt Jordbruksverket (2022) och Naturvårdsverket (2021) minskar lokal och småskalig slakt transportrelaterad stress med upp till åttio procent jämfört med centraliserade anläggningar. Flera svenska pilotprojekt visar att gårdsslakt inte bara höjer djurvälfärden utan även minskar energiåtgången genom kortare logistikkedjor (Rundgren, 2022).

I välskötta betessystem uppstår inte bara lidande utan även liv. Den nordiska hagen är i dag vår mest artrika biotop, ett levande arv från den förindustriella jordbruksepoken. Genom mulens arbete skapas utrymme för tusentals arter av växter, insekter, smågnagare och fåglar (Ekstam & Forshed, 1996; Bernes et al., 2015). Den ständiga störningen av markytan, trampet, betet och gödslingen håller successionen öppen och förhindrar att buskar och träd tar över. Det är i denna dynamiska balans mellan störning och återväxt som ängsfloran och de pollinatörer den upprätthåller finner sin nisch.

Djurrättsfilosofin utgår ofta från en humanistisk moral som vill avskaffa lidandet i världen. Men den riskerar därmed att bli antropocentrisk, den betraktar världen genom människans skuld snarare än genom naturens logik. Ett ekosystem utan död vore lika orimligt som ett samhälle utan energiomsättning. Varje försök att skapa en sådan tillvaro leder till nya former av våld, när man försöker befria naturen från lidande gör man den beroende av ständig mänsklig kontroll (Plumwood, 2002).

Den ekologiska etiken är därför mer ödmjuk. Den ser lidandet som ett oundvikligt pris för livets fortsättning, men också som något som kräver mått och återhållsamhet. Vårt ansvar ligger inte i att avstå från att orsaka lidande helt – det är omöjligt – utan i att undvika det onödiga, det storskaliga, det mekaniserade. Det regenerativa jordbruket erkänner lidandet som en del av biosfärens ekonomi men försöker hålla det inom en rimlig gräns. Människan förblir rovdjur, men ett rovdjur som vet vad hon gör. Som Rolston (1988) uttryckte det: “Naturens etik är inte att förhindra död, utan att hålla liv och död i jämvikt.”

Civilisationens framtid – EROI, nedväxt och regenerativ förvaltning

När den fossila parentesen stängs kommer mänskligheten inte bara att möta energibrist, utan en återkomst till naturens långsamma rytm. Den industriella expansionen har vilat på en historiskt unik nettoenergi, ett överskott som möjliggjort global handel, urbanisering och en aldrig tidigare skådad befolkningstillväxt (Smil, 2017). Men denna fas är övergående. När den genomsnittliga EROI sjunker mot 5–10 : 1 blir det omöjligt att upprätthålla samma grad av teknisk och social komplexitet (Hall, Lambert & Balogh, 2014; Tainter, 1988).

Detta innebär inte att världen upphör, men att den förändras i riktning mot enklare strukturer. Som Tainter visade i The Collapse of Complex Societies (1988) är civilisationer inte dömda att gå under för att de blir moraliskt förfallna, utan för att den energi som krävs för att upprätthålla deras komplexitet blir för dyr. När energiflödet försvagas återstår endast de strukturer som kan drivas av sol, vatten och biologiskt arbete.

Begreppet nedväxt – degrowth – används ofta som en normativ rörelse för rättvis fördelning och ekologisk balans. Men i grunden är det, som Kallis (2019) påpekar, en fysikalisk realitet snarare än en politisk vision: ett samhälle som lever på energi med låg EROI måste förenkla sin metabolism, vare sig det vill eller inte. Den ekonomiska expansionen upphör inte av ideologiska skäl utan av energibrist.

Denna insikt gör det nödvändigt att se jordbruket inte som en industri, utan som ett energisystem. Produktionen kan inte längre öka genom kapital och teknik, utan genom återkoppling till solens cykler. Det innebär återinförandet av djur som en del av näringsväven, inte som produktionsenheter, utan som biologiska verktyg för landskapsförvaltning och energiomställning.

Forskning visar att de flesta moderna grödor har en EROI mellan 2 och 5 : 1 beroende på energikälla och mekaniseringsgrad (Murphy et al., 2011; Karlsson & Röös, 2020). För växthusgrönsaker kan siffran vara lägre än 1 : 1, vilket innebär att de förbrukar mer energi än de producerar (FAO, 2020). Betesbaserad nötköttsproduktion däremot ligger ofta på 8–10 : 1, eftersom djuren själva står för skörd, gödsling och energiomvandling (Teague et al., 2016). I svensk kontext bekräftar Energimyndigheten (2023) att foderodling och maskinanvändning står för mer än åttio procent av energiförbrukningen i mejeriproduktion. När dessa steg ersätts av bete och vall minskar energibehovet med upp till hälften, samtidigt som kolinlagringen i marken ökar (Jordbruksverket, 2022; Röös & Karlsson, 2021).

Den postfossila ekonomin kommer att behöva byta mål: från produktion till förvaltning. Det industriella jordbruket har sett jorden som maskin, den regenerativa bonden ser den som metabolism. Att odla blir inte längre att exploatera, utan att underhålla. Detta kräver en mental omställning större än någon teknisk: att förstå att mänskligt arbete och djurens arbete inte är motparter, utan samverkande delar av samma energisystem (Daly, 1996; Pretty, 2018).

Sverige och övriga Norden har här en ovanlig fördel. Klimatet, nederbörden och topografin gör regionen naturligt lämpad för perenna gräs- och betesekosystem. SMHI (2023) visar att nederbörden i södra Sverige överstiger avdunstningen med cirka 300 millimeter per år, vilket ger ett vattenöverskott som gynnar gräsproduktion. Det betyder att stora arealer som i dag ligger obrukade kan användas för energi- och kolpositiv betesdrift utan att konkurrera med åkermark.

När energin tryter blir också etiken konkret. I ett samhälle där överlevnaden står på spel kommer moralfilosofiska resonemang om djurrätt att stå tillbaka för frågan om hur man lever inom solens gränser. Detta innebär inte cynism utan en återgång till en etik av nödvändighet. Som Leopold (1949) skrev: “Vi kan inte leva utan att förstöra, men vi kan välja vad och hur mycket vi förstör.” 

Civilisationens framtid avgörs av dess energibas. Ingen moral, ingen ideologi och ingen teknologi kan upphäva denna sanning. I takt med att EROI sjunker kommer de mest energipositiva systemen att överleva, och dessa är alltid biologiskt integrerade: skogar, våtmarker, ängar och betesmarker.

Att leva i en värld som åter binds till fotosyntesen innebär att åter lära sig leva på det som flödar snarare än på det som lagrats. I den världen är djuren inte överflödiga utan bärande, inte hinder för ekologisk etik utan dess materiella förutsättning.

Som Nate Hagens (2021) formulerar det: “När energin tar slut kommer våra moraliska frågor att lösas av fysiken.” Den regenerativa bonden förstår detta redan nu – och handlar därefter.

Avslutning

Vissa människor kommer jag aldrig att kunna övertyga. Från djupet av deras själ känner de att det är fel att döda. Jag respekterar det, men jag delar det inte. I själva verket är detta en trosats, ett axiom som varken kan bevisas eller motbevisas. Jag upplever det motsatta. Genom att själv ta liv – de övertaliga tupparna och de könsmogna kaninerna på hösten – återupprättar jag min plats i det naturliga kretsloppet. Jag påminns om det pris som varje måltid kräver och känner större vördnad för livet, inte mindre.

Detta är en punkt där argumenten inte längre biter. Vi kan träta om den i evigheter utan att komma överens, eftersom vi utgår från olika grundaxiom. Därför är strikt djurrättsetik inte ett ämne för denna grupp (Facebookgruppen Människans dagar). Här diskuterar vi civilisationens materiella grund: dess beroende av fossila bränslen, dess oavlåtliga strävan efter tillväxt och hur detta kolliderar med biosfärens funktion. Den konflikten, inte de enskilda handlingarnas moral, är det som kommer att avgöra hur vår värld tar slut – och vad som kan växa ur spillrorna.

Referenser

Bawden, R. (2022). Sustainability and the Re-enchantment of the Soil. Springer.

Daly, H. (1996). Beyond Growth: The Economics of Sustainable Development. Boston: Beacon Press.

Energimyndigheten. (2023). Energiindikatorer för jordbruket. Eskilstuna: Statens energimyndighet.

FAO. (2020). Energy use in agri-food systems. Rome: Food and Agriculture Organization of the United Nations.

Hall, C. A. S., Lambert, J. G., & Balogh, S. B. (2014). EROI of different fuels and the implications for society. Energy Policy, 64, 141–152.

Hagens, N. (2021). Reality Blind: Integrating the Systems Science Underlying Societal Dysfunction. The Post Carbon Institute.

Jordbruksverket. (2022). Betesdriftens miljönytta. Jönköping: Statens jordbruksverk.

Kallis, G. (2019). Limits: Why Malthus Was Wrong and Why Environmentalists Should Care. Stanford University Press.

Karlsson, J. O., & Röös, E. (2020). Resource use and greenhouse gas emissions in organic and conventional milk production in Sweden. Agricultural Systems, 177, 102720.

Leopold, A. (1949). A Sand County Almanac. Oxford University Press.

Montgomery, D. R. (2017). Growing a Revolution: Bringing Our Soil Back to Life. New York: W. W. Norton.

Murphy, D. J., Hall, C. A. S., Dale, M., & Cleveland, C. (2011). Order from chaos: A preliminary protocol for determining EROI of fuels. Sustainability, 3(10), 1888–1907.

Naess, A. (1989). Ecology, Community and Lifestyle. Cambridge University Press.

Naturvårdsverket. (2021). Klimatpåverkan från svensk livsmedelsproduktion. Stockholm: Naturvårdsverket.

Plumwood, V. (2002). Environmental Culture: The Ecological Crisis of Reason. Routledge.

Pretty, J. (2018). The Earth Only Endures: On Reconnecting with Nature and Our Place in It. London: Earthscan.

Rolston, H. (1988). Environmental Ethics: Duties to and Values in the Natural World. Philadelphia: Temple University Press.

Rundgren, G. (2022). Ett jordbruk för framtiden. Stockholm: Ordfront.

Röös, E., & Karlsson, J. O. (2021). Svenskt jordbruk i klimatförändringens tid. Uppsala: SLU Future Food.

Sers, M., & Victor, P. (2018). The energy-emissions trap. Ecological Economics, 151, 10–21.

SMHI. (2023). Vattenbalans och nederbörd i Sverige. Norrköping: Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut.

Smil, V. (2017). Energy and Civilization: A History. Cambridge, MA: MIT Press.

Tainter, J. (1988). The Collapse of Complex Societies. Cambridge University Press.

Teague, R., Apfelbaum, S., Rowntree, J., Kreuter, U., Perry, R., & Jardine, D. (2016). The role of ruminants in reducing agriculture’s carbon footprint in North America. Journal of Soil and Water Conservation, 71(2), 156–164.