Paula om kornas språk

Paula Daabach har sedan barnsben spenderat tusentals timmar med gårdens kor, som går på fritt skogsbete i Härjedalen under betessäsongen. Hon har följt dem i sin naturliga miljö, studerat och lärt känna deras beteenden. Nu delar hon med sig av sina värdefulla observationer i en liten skrift, som på ett detaljerat och insiktsfullt sätt beskriver hur du kan lära känna och bättre läsa av dina kor. Att förstå kornas språk kan både bidra till att undvika farliga situationer, och till att hjälpa dem när något är fel. Så här skriver Paula som inledning:

”MÖT VARJE ENSKILT DJUR MED KÄRLEK OCH RESPEKT. Var närvarande här och nu. Tänk inte på allt annat som ska göras den dagen, utan var härvarande när du är med djuren. Se dina kor. Observera dem. Säg hej när de kommer fram. Lär känna dem. Tala om för dem att du älskar dem. Visa att du respekterar dem, men kom ihåg att respekten ska vara ömsesidig. De ska respektera dig också! Lär dem att ”är man stor, måste man vara snäll”. Det är för din egen säkerhets skull! Du ska alltid vara den som är ”ledarkossan” i din flock.”

Paula Daabach driver ett lantbruk i Hede, mitt i Härjedalen. Hon beskriver det så här:

“Jag har köttraskor, mestadels Hereford, men med lite inblandning av andra raser. Jag lever väldigt nära mina djur och har ett strakt band till mina kära kossor. För mig är det viktigt och självklart att ha en god relation till djuren, dels för att det är trevligt, men också på grund av säkerhet och djurvälfärd. Mina djur lever ett extremt fritt liv under halva året, då de går på fritt skogsbete. Det innebär att de går dit de för stunden tycker att det verkar trevligast att gå utan hinder. De personer som har fritidshus i området får stänga ut djuren från sin tomt, istället för att djuren hägnas in. Det kallas för omvänd stängselplikt och är vanligt här i Härjedalen där det sedan lång tid tillbaka finns gammal hävd och sedvänja att djuren får gå fritt under sommaren. Flera av mina kor kalvar i det fria och de försvarar sig mot rovdjur och har genom sitt fria liv behållit många naturliga instinkter. Jag har daglig tillsyn av djuren även när de går fritt. Eftersom djuren ibland är på ställen dit det inte går någon väg eller där det saknas täckning på mobilen, krävs det att jag har god hand med mina djur så jag kan hjälpa dem om det skulle behövas. Trots att djuren går fritt och ibland kalvar i skogen är jag med på nästan varje kalvning.

Jag har genom åren lärt mig att se på mina djur när det är dags för kalven att komma. Jag känner även samtliga mina djur inte bara till namn, nummer, utseende och familjeband, utan även till personligheter, rädslor, behov och nyckfullheter. Jag kan varje djurs historia, från det första andetaget till det sista. Jag älskar mina kor och respekterar att varje djur är sin egen individ. De som vill ha kontakt får den uppmärksamhet de vill, den som inte vill ha uppmärksamhet får vara ifred tills de själva vill ta kontakt. Trots att djuren går fritt i de Härjedalska skogarna är de i mitt sällskap så tama att jag kan sätta band på dem och lyfta deras klövar om de har gjort sig illa. Jag är sällan rädd i mina djurs närhet, för jag vet att de ser mig som en i deras flock och de vill mig inget ont. Med det sagt är jag ändå noga med säkerheten runt mina djur. Även om ett djur inte vill skada mig, så är det lätt att hamna på fel ställe vid fel tillfälle om man inte tänker efter. Ett så stort och tungt djur kan lätt skada en människa, även om det inte är meningen.

Det jag beskriver i det här häftet är saker som jag har sett och iakttagit hos mina djur, i en väl etablerad flock, som lever ett naturligt och fritt liv.

Det jag beskriver kanske, eller kanske inte, stämmer in på andra flockar. Det viktiga med att ha en bra, kärleksfull relation till sina djur är att verkligen lära känna dem. Gruppdynamiken är olika i olika grupper och den kan ändras om man ändrar gruppen genom att sortera ut vissa djur eller introducera nya. Därför är det ett dynamiskt samspel djurägare och djur emellan och det förändras konstant. Att kunna läsa av sina djur är därför viktigt för att kunna se när någon inte trivs i gruppen, är sjuk eller skadad eller för att kunna förhindra att skador uppkommer på sig själv eller andra. Min förhoppning är att det här häftet kan ge några ledtrådar till vad du själv kan titta efter hos dina djur så du snabbare lär känna dina djur. Och att du vågar se bortom det som vi tror är ”verkligheten”, det gör nämligen djuren.

Efter att vi fått veta mer om hur en glad eller en rädd ko ser ut, och en ko som tänker sparka, får vi läsa om hur en ko som har ont agerar, och olika tecken på kalvning. Som avslutning skriver Paula så här:

“Jag hoppas att du har fått ut något matnyttigt av detta häfte och att du nu kan observera och lära känna din egen koflock på ett mer ingående sätt. Jag påstår inte att det här är allt man behöver kunna om kor, det finns garanterat mycket mer att känna till, jag lär mig nya saker ständigt och jag har säkert glömt något också. Men det här är några av de iakttagelser jag hittills har gjort under åren tillsammans med mina djur och som jag nu lite hastigt och lustigt har nedtecknat. Kanske har du upptäckt andra saker i din flock som inte jag har sett i min flock? Hör gärna av dig till mig i så fall, jag vill gärna höra! Tillsammans kan vi göra kornas röst hörda samtidigt som vi har en större chans att förstå djuren, så att fler kan ha ett respektfullt, kärleksfullt och givande artsamspel tillsammans med de fyrbenta vännerna även i framtiden.”

Kontakt: paula.daabach@gmail.com

Häftet: Hur du läser av dina kor, av Paula Daabach

Lyssna också på Paula Daabach i avsnitt 15 av Regenerativa samtal på Spotify eller Youtube.