Kan kor verkligen vara ute på vintern?

Text: Louisa Sörensen, som jobbar på Måttgårds regenerativa lantbruk där man flyttar runt drygt 500 kor i det halländska landskapet året om.

En vanlig fråga vi får den här årstiden är varför korna går ute mitt i  vintern. Det får de väl inte? Och de fryser väl? Numera är det mer regel än undantag att kor går in i ett stall under vintermånaderna. Men måste de verkligen det? På Måttgårds regenerativa lantbruk gör korna nytta i markerna året om.

Kor är väl rustade för att hantera väderväxlingarna på vintern. Foto: Marie Svärd

Hade ett vilt djur självmant sökt sig in i en ladugård eller ligghall? Troligen inte, det ligger i djurens natur att vara utomhus året runt. Att de inte skulle klara det är människans påhitt. Tack vare ett samarbete mellan länsstyrelsen och Gård- och Djurhälsan är det numera tillåtet att ha sina nötkreatur ute vintertid utan ligghall så länge man uppfyller kraven. Gård- och Djurhälsan fungerar som ett kontrollorgan där en veterinär inspekterar markerna i samband med att man ansluter sig till programmet och därefter mark och djur en gång varje säsong. Ett viktigt krav är att det ska finnas ett naturligt väderskydd i form av till exempel skog och kullar i som skyddar från förhärskande vindar, samt rena liggytor. 

Den täta granskogen i bakgrunden utgör ett perfekt vindskydd för korna. Foto: Louisa Sörensen.

Vi på Måttgårds regenerativa lantbruk har varit anslutna till kontrollprogrammet för utegångsdjur utan ligghall sedan 2017 och ser i princip bara fördelar med systemet. Vi har valt en extensiv produktion där djuren får lov att växa lite långsammare och där vi kan kapa kostnader med ett lönsammare fodersystem och genom att ha djuren ute på vallarna vintertid. Lite grovt räknat i vårt system ligger kostnaden på en utegångsko på en tredjedel av vad det skulle kostat att ha kon på stall.

Som oftast har vi tre grupper på utedrift, ungdjur (kvigor och stutar 12-30 månader), slaktdjur (kvigor, stutar och kor som närmar sig slaktmognad) samt dikorna, som ska ge fler kalvar. De avvanda kalvarna från föregående sommar vill vi helst ha på stall för att ge dem bästa möjliga start i livet. För alla utegrupper gäller samma princip, de ska röra sig genom landskapet hela vintern. Grupperna stannar upp lite längre på samma plats än vad de gör sommartid, men för att de ska ha rena liggytor och ytor att äta på så flyttas de vidare efterhand som marken trampas upp. 

Att ha djuren på utedrift ger stora besparingar på byggnader och strö, samt att gödsel hamnar direkt där det ska, utan någon extra transport. Foto: Louisa Sörensen.

Att ligga steget före

Det gäller att lära känna sin mark, hur mycket det trampas upp vid regn och hur många djur den bär. Detta är något som tar tid och man får tillåta sig att göra misstag. Man lär sig allt eftersom. Den absolut största utmaningen är vädret, det är något vi aldrig kan styra över. Det gäller speciellt här på västkusten där det kan vara allt från regn och blåst på tvären till frost och snö, gärna samma vecka. Detta gör det också svårt att sätta en exakt plan för hela vintern, det gäller att vara flexibel och ha en plan b.

Vid blött väder får gruppen röra sig framåt snabbare och vid uppehåll, frost och snö kan gruppen stanna upp lite längre. 

Vi har två ställen där vi huvudsakligen har djuren vintertid, de ligger i en naturlig dalgång med grusig mark som är omgiven av skog, som djuren kan gå in i. Här finns också något som är väldigt viktigt för oss, nämligen naturligt och friskt rinnande vatten som inte fryser på vintern. 

Gödslar vallarna där vinterfodret skördas

Marken där korna går på vintern är till största del vall, där vi sommartid skördar vinterfoder. Genom att ha djuren på vallen vintertid så gödslar vi den på ett helt naturligt sätt. Kiss och bajs hamnar direkt där det ska vara tillsammans med lite foderspill, som allt är till väldigt god nytta för mikrolivet i jorden. Näringscykeln sluts då gödseln i princip hamnar på samma ställe som där fodret skördades. 

När djuren utfodras på vallarna vintertid återförs näringen på ett naturligt sätt till platserna där fodret skördades. Med hjälp av foderhögarnas placering kan vi styra kornas påverkan. Foto: Marie Svärd.

Förutom vallarna sparas även en del bete, men beroende på vädret har det olika kvalitet och det är mest under december innan första blötsnön har kommit som djuren drar nytta av det. På våren och hösten betar vi det späda gräset (i fållor eller stripbete) tillsammans med utfodring av ett torrt hösilage, vilket skapar en bättre balans i vommen och djuren tar vara på näringen i det späda gräset bättre när de också får fiber från hösilaget. 

Många högar ger bra spridning

Vi har valt att huvudsakligen utfodra med en balupprullare och lägga foder i högar. På det viset kan alla i gruppen, även de med låg rang, komma åt att äta. Fodringen kan även hjälpa naturen åt det hållet vi vill, då vi kan välja att fodra på ställen som behöver mer näring och tramp av klövar. Det kan till exempel vara  på höjder eller mark med mossa, eller om man har områden med sly.oncentrerar man utfodringen till sådana platser en period trampardjuren sönder oönskade växter, solljuset kommer ner till marken och gräset får chans att växa på sig. Det finns mycket frön i jorden naturligt och med hjälp av klövarnas tramp får de en chans att gro.

Ett väldigt bra sätt att få in nya arter är att ge ett foder som är skördat när det innehåller mycket frön, då sprids det naturligt under utfodringen.

Bekämpning av vresrosor på Hagöns naturreservat med hjälp av utfodringen. Foto: Louisa Sörensen.

En viktig del i utfodringen är också att anpassa den efter vädret. När det regnar och blåser mycket går det åt mer foder, dels för att djuren trampar ner det lättare men också för att det går åt mer energi för djuren att hålla sig varma. Vid riktigt dåligt väder lägger vi därför ut en extra bal med lite grövre foder. Mer fiber håller igång vommen och idisslingen genererar värme. 

Jämn fördelad näring i form av bajs, urin och foderrester. Foto: Louisa Sörensen.

På våren kör vi över vallarna väldigt lätt med en harv för att jämna ut bajshögar och foderrester, eventuella körspår och vildsvinsbök. Då har vi också en fröbehållare fram på traktorn som bredsprider frön på de ställen där vi tycker det behövs. På så vis kan vi förnya vallarna på ett enkelt sätt och behålla dem i rätt grödkod i EU-ansökan. 

Korna ska anpassas efter systemet och inte tvärtom

En viktig erfarenhet vi har fått genom utegångsprogrammet är att anpassa djuren efter det system vi vill ha. Genom avelsarbetet kan vi välja ut de moderdjur och avelstjurar som fungerar bra utomhus året runt och växer bra på enbart gräs. De ska ha bra päls och hålla hullet genom vintern på ett ganska grovt foder. Vi vill inte heller ha de allra största djuren då vi upplever att de dels är dyrare i drift då de kräver mer foder och att de trampar sönder marken mer. Lika viktigt är det att korna har ett bra temperament då vi hanterar djuren ute i fält mycket. Vi ska kunna märka kalven utan problem, och kalven ska ha en stadig tillväxt utan att kon magras av för mycket. 

Ett naturligt liv ger friska djur

En sak som skiljer utedjuren från de som går in i ladugården på vintern är att de rör sig mycket mer, vilket gör att de håller sig i god kondition. De får också leva i flock med sina kompisar på ett naturligt sätt. De har gott om plats att busa, vila och äta tillsammans. Överlag ger det friskare djur med färre sjukdomar, och klövverkningen slipper vi då de sliter naturligt på klövarna.

Kor som är vana vid att gå ute vintertid får en väldigt tjock och isolerande päls. Foto: Louisa Sörensen.

 
Föregående
Föregående

Hembygsförening för Kosmos

Nästa
Nästa

Den viktiga skillnaden mellan komplexa och komplicerade system