Naturens potential att reglera klimatet
Text: Daniel Norén, Vatten i våra landskap
Vi har blivit inlärda att likställa klimatförändringarna med fossila utsläpp - men glömt bort hur central naturen är i att reglera vårt klimat. I takt med industrialiseringen har vi blivit allt mer effektiva i våra sätt att förstöra natur; skogsavverkning, industriellt jordbruk, exploatering och kemikalieutsläpp etc. Detta har tillfört stora mängder koldioxid till atmosfären och försvagat de vattenkretslopp som reglerar klimat och väder. Men det viktiga budskapet är att vi kan göra annorlunda - vi människor kan vara en positiv kraft i ekosystemen, vi kan regenerera våra landskap med hjälp av naturen själv, bit för bit.
Daniel Norén, använder pedagogiska, handillustrerade tavlor i sina beskriivningar.
Dessa texter och videoklipp togs fram till ett gästspel på Omställningsnätverkets Instagram, vecka 1 2026, av Daniel Noren. Han jobbar som projektledare i Vatten i våra landskap, ett projekt som vill lyfta vattnets roll i klimatarbetet.
Vad har vi egentligen för plan för att hantera klimatproblemen?
Det får väl vara Net Zero 2050 - som togs fram av IPCC efter Parisavtalet och innebär att vi ska vara koldioxidneutrala senast år 2050. Att begränsa fossila utsläpp är såklart en viktig del men jag känner mig personligen inte speciellt trygg med denna plan.
Det går åt fel håll, koldioxidhalten fortsätter att öka trots åratal av möten och rapporter.
Det ingår inte i planen att något kommer bli bättre innan vi eventuellt når netto noll 2050, vilket känns problematiskt eftersom många av oss nog upplever hur klimatet redan nu håller på att balla ur.
Klimatet är ett oerhört komplext system. Är det då rimligt att lägga så stor del av vårt fokus på en enda gas - även om den är viktig?
2023, 2024 och även förra året var betydligt varmare än modellerna hade förutsett. Det ser ut som om den globala medeltemperaturen har accelererat och det är svårt att förklara förloppet utifrån koldioxidhalten. Vad är det som orsakat denna ökning?
När klimatvetenskapen föddes hade man ett lika stort fokus på markanvändning och biologisk mångfald som på växthusgaserna. Vid sidan av IPCC startades IGBP International Geosphere- Biosphere Program (som nu är nedlagt). Har vi tappat detta andra "ben"?
2. Orsakssamband
Ibland får man från media känslan att allt elände startar med fossila utsläpp.
Fossila utsläpp som skapar global uppvärmning som i sin tur orsakar extremväder, bränder, översvämningar etc.
Ta nyhetsbevakning från bränderna i Kalifornien eller översvämningarna i Spanien, där talades det mycket om kopplingen till global uppvärmning.
Och visst fossila utsläpp skapar koldioxid och bidrar till den globala uppvärmningen. Och en varmare atmosfär och varmare hav kan man tänka sig ger mer energi till oväder etc.
Men orsakerna till många problem vi upplever finns OCKSÅ i hur vi sköter våra landskap och hav.
När det gäller marken vi står på - här har vi agens. Marken kan vi faktiskt påverka här och nu.
Vi kan påverka landskapen så att de inte brinner så lätt och minska risken för jordskred, erosion och översvämningar vid stora skyfall. Vi kan skapa mer biologisk mångfald och öka tillgången på färskvatten. Vi kan stärka den landbaserade vattencykeln.
3. Var kommer koldioxiden ifrån?
Fossila utsläpp naturligtvis men det finns också fler källor; oxidation från jordar genom destruktivt jord- och skogsbruk inte minst. Exploatering, eller förändrad markanvändning som det heter på finare språk. Felaktig djurhållning, uttorkade våtmarker etc.
När vi förstör landskap blir det ett tveeggat svärd som både ökar oxidationen av markbundet kol och minskar kolinbindningen eftersom växterna som skulle utfört fotosyntes är borta eller decimerade.
Sedan 1950-talet har marina plankton minskat med 50% och går ner med 1% per år. En alarmerande nedgång som kraftigt påverkar kolcykeln.
En kol-14 studie (Skrable et al. 2022) menar på att bara 12 % av ökningen av koldioxid i atmosfären sedan 1750-talet kommer från fossila källor. Studien är granskad men har också fått mycket kritik. Om den skulle stämma så är innebörden att vi kraftigt underskattat hur mycket koldioxid som binds in av ekosystemen och även hur negativ inverkan vi haft på dessa genom vårt sätt att förvalta våra landskap och hav.
Hur mycket koldioxid som kommer från fossila källor årligen kan man ju hyfsat räkna ut genom att vi vet hur mycket som produceras men hur mycket de olika ekosystemen tar upp är betydligt svårare att beräkna.
4. Hur naturen reglerar koldioxid
Varje år fluktuerar koldioxidhalten i atmosfären kraftigt som en följd av fotosyntesen.
När det blir sommarhalvår på norra halvklotet där den stora landarealen finns kickar fotosyntesen igång och vi märker av en kraftfull nedgång av koldioxidhalten I atmosfären, motsvarande 120 gigaton kol. När det blir vinterhalvår oxiderar 130 gigaton kol.
Dessa stora siffror säger oss att vi borde kunna påverka relativt mycket om vi kan öka fotosyntesen och minska oxidationen.
Här blir ju inte minst sättet vi bedriver våra skogs- och jordbruk väldigt viktigt. Tyvärr är den typen av industriella jord- och skogsbruk som dominerar världen över inte jättebra på vare sig optimera fotosyntes eller att minimera oxidation.
Det mest kraftfulla verktyg jag känner till för att öka landskapets förmåga att binda in koldioxid är betande djur, skött på rätt sätt.
I miniserien Roots So Deep görs en forskningsstudie som följer fem regenerativa betesdriftsgårdar i USA och kommer fram till att dessa snittar på att vara en netto sänka för koldioxidekvivalenter motsvarande 3,3 ton per hektar och år, metanrapar medräknat alltså.
Världen över finns 3,5 miljarder hektar betesmark, alltså gräslandskap som inte lämpar sig för växtodling. Det är många hektar som skulle kunna binda in mycket koldioxid.
5. Vad styr den globala uppvärmningen?
Växthusgaserna säger ni. Ja absolut. Men återstrålningen från jorden är en ytterligare parameter vi behöver ha med.
Koldioxid och metan tar i princip bara upp värmeenergi som återstrålar från jordytan. Inte så mycket av solinstrålningen alltså.
Detta är viktigt eftersom vi kan påverka återstrålningen från jorden. Det här får jag nästan skriva en gång till. Vi kan påverka återstrålningen.
Bar mark, städer och hårdgjorda ytor, asfalt, upplöjda åkrar etc absorberar solenergi, blir rejält varma och återstålar långvågig infraröd värmeenergi som tas upp av växthusgaserna. Det är som om vi har satt spisplattan på max.
Naturliga landskap har kolhaltig matjord som likt en tvättsvamp håller stora mängder vatten. När solen lyser svettas växterna ut vattenånga. Det betyder att en stor del av solenergin används till att omvandla vatten till vattenånga. Detta kallas latent värme.
Vi får då en lokal kylning. Men även ett bidrag till global kylning i och med att värmeenergin följer med vattenångan upp till högre höjder i atmosfären där den till slut släpps fri då vattenångan kondenserar till vattendroppar- och strålar åt alla håll, delvis ut i rymden, bort från jorden.
Här har vi alltså planetens egen AC. Soljusdriven och effektiv.
Frågan är om vi låter den arbeta eller låter den gå på lågvarv genom att förstöra natur och torka ut våra kontinenter.
6. Så vi har påverkat återinstrålningen?
Ja ett enkelt sätt att se detta är att mäta temperaturen över ett landskap. Det är stor skillnad mellan en stadskärna och landsbygd, skog och kalhygge. En park i staden får temperaturen att dippa. Det är den lokala effekten av latent värme.
I ett naturligt landskap hjälper den landbaserade vattencykeln till att dra in regelbundna regn över kontinenterna. Men om vi hårdgjort ytor, torkat ut och degraderat jordar och dränerat landskapet på dess vatten så blir marken varm - det skapas värmeöar.
Denna uppstigande värme försvårar för fukten från oceanerna att ta sig in över kontinenterna.
Vi tenderar då att tappar de livgivande regelbundna lätta regnen och får mer oregelbundna kraftiga oväder. I och med att ett torrt, oskyddat landskap har svårt att infiltrera stora regnmassor så får vi hög ytavrinning med ökad risk för erosion och översvämningar samt övergödning i våra hav.
Ett uttorkat landskap som har mist sina regelbundna regn tenderar också att brinna lättare och hamnar in i en negativ cykel av torka, bränder och översvämningar.
Forskare som Michal Kravcik har dokumenterat hur extremväder ökar proportionellt med att den landbaserade vattencykeln försvagas.
7. Hur ser ett välfungerande landskap ut?
Växter skyddar marken så att den hålls sval och fuktig och därmed är redo ta emot regnmassor. En tjock kolhaltig - det vill säga mullrik - matjord suger åt sig vattnet likt en tvättsvamp.
Sakta rinner vattnet ner mot havet men hinner på sin väg bygga grundvatten och inte minst finnas tillgängligt för växternas liv.
Transpirationen från växterna tillsammans med avdunstningen kallas evapotranspiration och denna kyler landskapet (latent värme) och skapar nya kretslopp av vatten - den landbaserade vattencykeln.
Tillsammans med vattenångan avgår pollen, klibbiga substanser och vissa bakterier vilka agerar kondensationskärnor som hjälper vattenångan att övergå till molndroppar och regn. Man säger att mellan 10-80% av regnen över kontinenterna skapas av vegetationen själv.
Fukten från havet fylls också på av evapotranspirationen så att daggpunkten nås snabbare och därmed frambringar regn.
När vattenånga som är stort övergår till vattendroppar som är små, skapas ett vakuum som hjälper till att dra in mer fukt från havet.
Genom den landbaserade vattencykeln kan fukten på detta sätt fortsätta in över kontinenterna. Ett system som kallas den biologiska pumpen eller The Biotic Pump. Det är från början en teori som tagits fram av bl a Anastassia Makarieva som jag tror numera är ganska utbrett accepterad och som fått fysikalisk bekräftelse från Peter Bunyards experiment.
8. En fungerande vattencykel stabiliserar klimatet
Så en fungerande vattencykel kan hjälpa oss att stabilisera klimatet? Ja verkligen.
Det är en mängd processer i vattencykeln som påverkar klimatet. Om man tittar på den landbaserade vattencykeln så börjar allting med det kapital av vatten som finns i landskapet. Vid sidan av vattendrag och sjöar så finns de stora mängderna tillgängligt vatten i den kolhaltiga mullen - matjorden.
När växterna och landskapet svettas ut detta vatten får vi en kylningseffekt - latent värme - planetens AC.
Vattenångan kondenserar i ett första steg på små små partiklar i atmosfären, aerosoler. Det bildas ett fint dis som har en värmande effekt - vattenånga som växthusgas.
I nästa steg övergår detta dis till större molndroppar, med hjälp av de kondensationskärnor som kommer från skogar och vegetation.
Tjocka vita moln har en övervägande kylande effekt genom att reflektera ut solljuset i rymden. Jorden täcks i varje given stund av 50% moln så effekten av denna kylning är betydande.
Kolla gärna på en satellitbild på vår planet för att se var någonstans du hittar moln - troligtvis inte över öknar utan där det finns vegetation.
När molndroppar blir till regn töms himlen tillfälligt på växthusgasen vattenånga och om detta sker på eftermiddagen (vilket det som regel gör i en regnskog) kan den ackumulerade värmen från marken stråla ut i den stjärnklara natten.
Nytt regn innebär nytt kapital av vatten - som skapar liv och nya kretslopp.
Om vi har degraderat landskapet får vi en mängd försvagningar i systemet. Mindre evapotranspiration, mer värmande dis, mindre molnbildning, mindre nattlig återstrålning och ökad återstrålning av värme från marken - spisplattan på max - den värme som tas upp av växthusgaserna.
9. Vad ska vi göra då?
För att summera mitt budskap: Jag tror att om vi ska ha en chans att klara klimatkrisen så måste vi ha med oss naturen.
Vi behöver stärka vattencykeln, värna om livet på den här planeten och förmera det.
Vi kan vara en positiv kraft i naturen. Det finns många exempel som visar att detta är möjligt - med vår hjälp kan naturen bygga in kol betydligt snabbare i våra jordar, öka den vattenhållande förmågan och öka den biologiska mångfalden.
Det jobbiga är att det kräver något av oss. Vi behöver ta ansvar. Vi kan inte längre sitta på vår rumpa och gnälla över hur destruktiva vi är utan vi behöver gå ut och regenerera våra landskap bit för bit. Inte med GMO och AI utan ett ödmjukt, inlyssnande samspel med naturen.
Under våra fötter finns 95% av allt liv på land. En livsväv av kryp, krumelurer och mikroliv som är avgörande för att det kol som växterna fixerar ska stanna kvar i jorden. Denna väv av liv är beroende av växternas fotosyntes för att få sin energi.
Vi behöver se till att marken är täckt av levande växter över så stor del av året som möjligt för att hålla denna solljusdrivna kolinlagringsmekanismen igång - växter i symbios med mikrober.
Ju fler arter desto bättre fungerar systemet.
Den kraftfullaste kolinbindningen får vi i symbiosen mellan gräslandskap och betande djur, skötta på rätt sätt.
Kol i marken - mull - håller vatten och utgör därmed startpunkten för den landbaserade vattencykeln som är så viktig för att reglera temperatur och väder på den här planeten.
Vi behöver gå bort från industriellt jordbruk, besprutning och kalavverkningar till ekologiska, regenerativa jordbruk och naturnära skogsbruk. Få ett stopp på kemikalieutsläpp och föroreningar på land och i våra hav. Förgröna städer och skapa vattenhållande landskap.
Mer information
Projektet Vatten i våra landskap
Titta gärna på Tina-Marie Qvibergs dokumentär “Efter floden”, som också handlar om vikten av välfungerande vattenkretslopp.
Ett av Walter Jehnes föredrag om “Soil Carbon Sponge”: Cooling The Climate Mess With Soil And Water
