Regenerativ kvinnokraft och kollektiva intiativ på europeisk träff i Alnarp

Text: Julia Mattzon

Julia Mattzon rapporterar från ett evenemang som hölls i mitten av april, då VentureLab@SLU bjudit in Anne van Leeuwen, regenerativ lantbrukare från Nederländerna och medlem i EARA (European Alliance for Regenerative Agriculture), till Campus Alnarp i Skåne. I sin föreläsning Regeneration – farming and eating for life berättade Anne om sin väg till regenerativt lantbruk och hur hon idag gården på 45 hektar tillsammans med sin man Ricardo. I paneldiskussionen deltog även Sara Håkanson Maxence från den svenska innovationsplattformen Regenerator och Marie-Claire Feller från Alnarp Agroecology Farm. Eftermiddagen avslutades med ett studiebesök på Alnarp farm.

Vid ingången till Alnarp Farm samlades dagens huvudpersoner. Från vänster: Sara Håkansson Maxence, Charles van de Kerkhof från Venturelab@SLU, Ricardo Cano, Marie-Claire Feller och Anne van Leeuwen. Foto: Julia Mattzon

Vägen in i det regenerativa

Anne van Leeuwen berättar i sin föreläsning hur hon kände sig skeptisk till konceptet kring hållbarhet, där vi bara får möjlighet att begränsa vår negativa påverkan. Hon läste artikeln Shifting from sustainability to regeneration skriven av Bill Reed och kände starkt för möjligheterna som presenterades i det regenerativa tankesättet: Vi kan vara delaktiga med naturen i att bygga upp ekosystemen. Hon fortsatte utforska tankesättet genom Regenerative Design Framework utvecklat av Daniel Christian Wahl och sedan i Paul Hawkins bok Regeneration.

*Annes kallar sin presentation “Farming and eating for life”. Foto: Julia Mattzon*

Anne tipsar oss om tre kvinnor som inspirerat hennes regenerativa tänkande. Först ut är Robin Wall Kimmrer som med sin bok Braiding Sweetgrass ”breaths regeneration” som Anne själv uttrycker det. Härnäst kommer Nemonte Nenquimo från Waorani Nation i Ecuador som kämpar för sitt folks rätt att skydda och leva med regnskogen i Amazonas. Den tredje är Vandana Shiva, Indisk fysiker, författare och tänkare som bland annat jobbar för bönders rätt till fria fröer. Anne fortsätter med att påminna oss om att vi inte får glömma de djupa rötterna till kunskapen inom det regenerativa. Det är egentligen ingen ny kunskap, utan mycket av den har tusentals år på nacken. Ofta återfinns kunskapen hos urfolk världen över, hos bönder som har den nedärvd från de som brukat jorden tidigare, eller från andra pionjärer som jobbat för att deras folk ska kunna leva av jorden. Vi får ett exempel: George Washington Carver, en lantbruksforskare som jobbade för att stärka de svartas möjlighet att bruka marken i slutet av 1800-talet, bland annat genom att introducera växelbruk för att öka kvävemängden i utarmad jord.

Trots att Anne velat bli bonde sedan hon gick i skolan, var det först efter några år på andra jobb som drömmen förverkligades. Gården där hon och hennes man började sin regenerativa resa var på 5 ha. De började med no-dig market garden och grönbeteshöns. De fick lära sig av andra pionjärer runt om i Europa, men framförallt handlade det om att göra själva och dra lärdom av det.

“Hon beskriver hur de kunde se hur marken de brukade kom till liv igen. Det blev deras stora motivation till att fortsätta.”

Lenteland – ett initiativ för kollektivt ägande

I takt med att verksamheten växte blev gården för liten och paret letade efter ny mark. Då kom de i kontakt med stiftelsen Lenteland, som vill vara en möjliggörare för bönder och medborgare som vill starta regenerativa kooperativa gårdar (Community Farms på engelska). Lenteland bidrar med råd och finansiering, men de ser även till att agera för att tillgängliggöra mark genom att köpa gårdar.

De två grundpelarna i Lenteland är regenerativt lantbruk och filosofin om allmänningar: ”land should belong to no one, or actually to everyone”, ingen ska äga marken, för den tillhör alla. Lenteland köper upp mark och sedan ”kastar de bort nyckeln”, som de själva beskriver det. Med andra ord tas marken bort från marknaden för att istället vara tillgänglig för kooperativen och framtida bönder. Gårdarna är därmed inte privatägda, utan tillhör de olika deltagarna i kooperativet. Deltagarna ses som tillfälliga förvaltare som i framtiden förväntas föra gårdarna vidare till nästa generation.

När Lenteland köper en gård blir det som ett lån. Olika intressenter blir delägare i kooperativet genom att köpa in sig i gården. På så sätt går ägandet av gården över till kooperativet, Lenteland får lånet återbetalat och pengarna blir tillgängliga igen för att köpa nästa gård. Största delen av investeringen som Lenteland gör går till köp av mark och byggnader, men en del av pengarna går även till skötsel av gårdarna och stöd till kooperativet så att bönderna får igång sunda verksamheter. Lenteland har även en ettårskurs för dem som ska förbereda sig för att bli Lenteland-bönder, där de jobbar på sin verksamhetsplan och bygger nätverk.

Just nu finns sju Lentelandgårdar, den fjärde gården blev ´t Gagel som Anne driver tillsammans med sin man Ricardo och andra kollegor. Den är nästan tio gånger så stor som deras första gård, 45 ha. På gården vill de ha så hög diversitet som möjligt, men allt ska också vara hanterbart. Därför har de ett agroforestry-system, en market garden och de integrerar djur i hela systemet, först satsade de på höns och snart även på kor.

Kulturskifte i samhället möjliggör regenerativt lantbruk

Anne berättar att de även vill jobba med ett kulturskifte, eftersom hon anser att lantbruket är så starkt sammankopplat med kulturen vi lever i. Redan på sin första gård anordnade de därför olika aktiviteter, tog emot besök och höll kurser. Nu har de utökat sin kursverksamhet och byggt en campingplats.

I kurserna får deltagarna jobba på sin holistiska kontext. Förutom att tänka vilket liv de vill leva och vilket samhälle de vill ha, får de även göra en konkret att göra-lista för att verkligen fundera ut hur de ska ta sig dit. De vill att deltagarna ska få med sig en realistisk och seriös plan. Arbetet med kontexten genomsyrar även arbetet på gården. I arbetslaget jobbar de med varje persons kontext för att få med sig alla i användandet av Holistic Management. Alla i arbetslaget får uppgifter och ansvar, dels utifrån vad som passar deras kontext, dels utifrån hur de kan samverka som team.

För att ta sin kursverksamhet ett steg längre har Anne och Ricardo i samarbete med andra utvecklat ett flerårigt residensprogram som ska vara på gården, de kallar det ERF: eat, reconnect, farm. Eat-delen av programmet är för kockar och verksamma inom restaurangbranschen, reconnect är för konstnärer, forskare och politiska beslutsfattare, medan farm är för blivande regenerativa bönder. Deras tanke är att de olika grupperna ska få lära sig och utvecklas tillsammans i övergången till regenerativt lantbruk. På så sätt kan det ske ”crosspollination”, som Anne kallar det, mellan de olika grupperna, det vill säga viktiga kunskapsutbyten, både av teoretisk och praktisk kunskap. Samtidigt inspireras de av varandra och samarbetar tillsammans på den regenerativa gården.

Anne pratar även om sitt medlemskap i EARA. För henne är föreningen ett sätt att: ”make the movement happen”, som hon själv beskriver det. Hon tillägger att det dessutom är ett speciellt viktigt sätt att sprida den regenerativa rörelsen i Europa. Alla i föreningen jobbar på ett eller annat sätt för mer liv, fastän de alla gör det i just sin kontext. Hon menar att det är väldigt lätt att fastna i någon av de många boxar som kommer av de olika termer som sätts på olika typer av lant- och jordbruk, men i föreningen får de istället möjlighet att se hur de alla är på samma resa.

Samtal om regenerativa matsystem

Paneldiskussionen öppnas med frågan: ”how can we make regenerative food systems happen”. Diskussionen som följer utforskar om vi kan göra det inom det system vi redan har eller om vi måste bygga något nytt. Å ena sidan poängteras att det är slöseri med resurser att bygga upp allt på nytt, å andra sidan är systemet vi har nu inte byggt för att hålla och därmed kommer ett nytt system oundvikligen skapa sig självt. I diskussionen konstaterar Sara från Regenerator även att det finns ett skifte i debatten kring hållbar mat. Från att ha handlat om allt vi inte bör göra så handlar det regenerativa snarare om vad vi bör göra.

Frågorna som följer rör kvinnor inom lantbruket och tillgång till mark. Panelen diskuterar att det finns fler kvinnor i lantbruket än vad de flesta har en bild av, även om det såklart behövs ännu fler. Även om vi i Sverige har mer mark än de har i Nederländerna, är den inte alltid tillgänglig för de som vill bruka den, bland annat av ekonomiska skäl. Det behövs modeller som kan tillgängliggöra marken för de som vill bruka den, även om den kanske ägs av andra, som svenska kyrkan.

Panelen avslutar med att ge sina råd om hur vi alla kan bli delaktiga i skiftet till det regenerativa. Clarie säger att det bästa är att bara börja försöka och ”get your hands dirty”, medan Sara ger oss rådet att prata med andra utanför vår egen bubbla, i andra delar av matsystemet.

Studiebesök på Alnarps Agroecology Farm

Gården startades av ett gäng studenter och är alltså inte en del av SLU eller finansierad av universitet. Idéen kom från frustration hos agroekologi-studenterna som inte vill rekommendera metoder som de inte fått testa praktiskt. Därför drivs nu gården med en tanke om att vara ett ”safe-space for trial and error”, som Clarie uttrycker det, studenterna ska alltså kunna experimentera och lära sig av praktiska erfarenheter. I sina beslutsprocesser försöker de vara så lite hierarkiska som möjligt och använder sig därför av sociokrati. Det är fyra personer som är anställda på deltid genom gården och de har över 260 personer på sin volontärlista.

Även om de började på väldigt liten bit av SLU:s mark, brukar de numera nästan 4000 kvm. Det är samma mark som var den första att bli KRAV-certifierad här i Sverige. Gården har, precis som hos Anne, en market garden med över hundra odlingsbäddar. Mellan bäddarna har de perenna bärbuskar, på andra ytor finns örtspiraler utifrån permakulturdesign och en äppelträdgård med träd som blev skänkta till dem. Om de lyckas få tillstånd och lösa det praktiska vill de även interagera djur. Det som skördas på gården säljer de till folk i närheten utifrån en modell som kallas CSA, Comunity supported agriculture, det som på svenska brukar kallas andelsjordbruk. Under 15 veckors tid kan de som anmält sig få hämta grönsakslådor en gång i veckan.

Under rundturen fick Clarie och hennes kollegor möjlighet att diskutera problem och få råd av Anne och Ricardo. De ger alla uttryck för att det inte alltid är lätt att vara föregångare i skiftet till regenerativt lantbruk. Ändå har både Anne och Claire utsetts till Top 50 farmers i Europa baserat på deras roll som just regenerativa pionjärer.